Let the Art Speak
Sunday Afternoon Savior
Ännu en ganska grådassig söndag har passerat utan att göra för mycket ljud ifrån sig, precis som de brukar.
Vaknade tidigt imorse, kisade med ögonen och märkte att det fortfarande var mörkt ute och att adventsljusstaken bakom gardinen bländade mig, och somnade om. Efter att ha försökt rymma från dagen, som gjort sig alltmer påmind efterhand som mamma öppnade vindsluckan och började sortera gamla bananlådor med allt möjligt sentimentalt skräp, genom att somna om gick jag upp och slukade några mackor. Pappa kom och skällde ut mig för att ha "glömt" att sätta in mjölken. Jag satte in mjölken och ställde disken i diskmaskinen medans jag, fortfarnde något yrvaken, blängde irriterat på farsan.
Sen fick jag inte ha datorn hellre. Jag kunde ju använda min egen, den fina datorn jag fått helt gratis och borde ha bättre koll på. Ja, jag borde vara väldigt tacksam över att ens få låna pappas mac. Han glömde såklart bort att jag inte fick använda datorn, det gör han alltid. Så jag satt och datade runt och telefonen ringde men jag tog det inte. Mamma sa att det var till mig. Erika hade kopierat några sidor vi hade i läxa åt mig, så nu har jag ingen ursäkt för att inte läsa det längre. Hon kom ner med pappershögen två och en halv minut efter att jag lagt på luren...
Efter två klädde jag på mig och granskade mig i spegeln. Egentligen borde jag ha duschat då, men söndagar har en konstig inerkan på mig. Saker blir liksom bara inte av. Inte om det inte är aabsoluut nödvändigt. Jag bestämde att det nog skulle klara sig en dag till och håret åkte upp i en hästsvans med uppsatt lugg... uah.
Söndagstämningen kvävde mig nästan. Och bättre blev det inte av att det hänger lysande stjärnor i varje fönster och hela vardagen blivit röd, pompös och skinande. Kvalmig, instängd julstämning som varit undanskymd i (förhoppningsvis?) elva månader plockas än en gång upp ur lådor och vrår. Belysning i trädgården, julgardiner i köket och röda ljus i ljusstakarna. Jag lade mig i sängen och lyssnade musik.
Kvart i fyra var det teater. Tre timmar sjungande, dansade, agerande men mest flummande var ganska drygt. Åh, varför spelar vi med småbarn? De petade mig på röven non-stop när vi sjöng En värld full av liv. Sedan var det dags att sjunga solo. Perfekt dag för detta (varför på en söndag...) - lät som någon blandning av korp och guldhamster.
Såhär på söndagkvällen tar man det mest lugnt. Inget bra på tv, så man borde egentligen göra lite skolarbete. Fast det blir ju aldrig av, det vet man ju redan innan, så det är konstigt att man alltid bestämmer sig för att plugga just då. Mamma ringde och förklarade att de bjudit bort sig på middag och att jag fick ta något i kylen. Det blev kaviarmackor, start och mjölk... Sen spenderar jag de resterande av kvällens timmar på att surfa runt på internet, lyssna musik, kolla facebook och skrava det här. Jag vill också väldigt gärna dela med mig av musiken. De kallar den 'folk pop'. Jag vet bara att det är bra.
Så är min Ultimate Sunday passé. Den är borta och måndag tränger sig på. Söndag står åter sist i kön.
Lördag
Såg precis hindifilmen Veer-Zaara. Älskade den - Tack Bollywood.
Nu sitter man här och önskar att man också levde i en saga med garanterat lyckligt slut där alla klär sig i färgglada dräkter och dansar i takt.
Men, jag har deezer, och det tar mig ett steg närmare fullständig lycka♥
En mix av.. grejer. Det blev ganska.. vårigt?
Nu är klockan tjugo över två.. det håller inte.
Godnatt
Ankarbarnen
Ankarbarn, Vällinge och främlingsfientlighet.
Sverige är det land i norden som tar emot flest flyktingbarn.
År 2009 uppges hittils 1766 minderåriga flyktingbarn ha sökt asyl. De flesta kommer från Somalia, Afghanistan och Irak. Drygt hälften är (utger sig för att vara) 16-17 år gamla men går fortfarande under benämningen flyktingbarn för att understryka deras rättigheter enligt FN:s barnkonvention.
Uttrycket "ankarbarn" kommer ifrån fenomenet att familjer i krigshärjade områden skickar iväg sina barn till asyllandet i fråga för att sedan, när barnet fått uppehållstillstånd, lättare kunna komma in i landet.
Så vad ska göras med flyktingbarnen?
Skämt och sido, jag håller inte med Hitler.
Jag kan inte hjälpa att bli intresserad när det pratas så mycket om dessa ungdomarna. Och det är ju viktiga val för Sverige. Landet har en åldrande befolkning och vi skulle behöva fler unga. Men för att lösa detta problemet, är det rätt taktik att då ta in och försöka massintegrera dessa människorna?
Å andra sidan känns det ju fel att inte ta emot dem. Vi skulle ju själva bli förtvivlade om vi gjort stora uppoffringar för att ta sig till säkerhet, bara för att bli nekade uppehållstillstånd...
Just den frågan, om de ska få stanna eller inte, tänker jag inte diskutera här och nu. Jag kan allt för lite om ämnet och har inte tänkt så jävla hårt på det heller.
Men, jag fick en snilleblixt för några veckor sedan då jag läste tidningen. Ja jag läste två hela sidor(!), om just flyktingbaarn. Jag undrar var de egentligen tar vägen, när de väl fått uppehållstillstånd och inte kan bo kvar på första stället längre. Gruppboende för flyktingbarn, antar jag. Det är väl dessa platser det är så stor brist på?
Varör inte då värva frivilliga familjer att ta hand om dem istället? Lite som utbytesstudenter, varav jag fick tanken.. Genom att slussa ut dem i svenska familjer hade man nog kunnat spara in på lite kostnader? Staten fick ju fortfarande betala för huvudkostnader, men jag tror att man som värdfamilj skulle kunna hjälpa till en hel del med t.ex. integrering av barnen, språket och att barnen känner sig trygga. Borde det inte i de flesta fall vara bättre än att de bor förhållandevis isolerat tillsammans med andra flyktingar?
Kommentera gärna och skriv vad Du tycker!
Välkommen till min nya Blogg
Ungefär...
